Sarah&Emma

Så har dagen kommit, den sista dagen. Vi har firat påsk och vi har suttit på en buss under de sista två dagarna. Enligt vanlig svensk sed förtärdes klassisk påskmat under lördagen, sushi till lunch och kinabuffé till middag. Jackpot! MEN, vi köpte chokladkaniner, inte helt otippat men ändock. Inte mindre otippat var de fruktansvärt goda. Te Papa museum (gratis är gott) är ett sätt att spendera dagen på i Wellington, likasom en röd drink till kvällning.
Söndagen spenderades på en buss, närmare bestämt under 12 timmar, Wellington-Auckland. Men nu är vi här och ska sova den sista natten i Nya Zeeland, imorn tar ett propellerplan oss över oceanen till Fiji. Bula!






    

    


Sen vet jag med mig att ett nervvrak på Malta är otroligt orolig över att bli uthängd på bloggen. Tss, trodde du skulle få slippa va? Grattis på 25årsdagen lillklimpen!

Kai-koura (äta crayfish), Norra sydöns seafoodsparadis. Där har vi vart för att på nära håll uppleva djuphavslivet och äta lite crabfish på burk för att få den rätta känslan.

Ut med båt vi for, för att få se vilda valar kring de djupa vattnen som finns relativt kustnära. Vi hann under turen se två styckna bjässar flyta runt på ytan för att andas in syre innan de sedan skulle ner på en ny 45-minuters simtur några kilometer ner i det kanske inte blåa men svarta havet. Äckliga djur när man tänker efter, bäcksvart livsmiljö, ihoppressade lungor likt en överkörd ekorre, sväljer vithajar i en tugga… Håll er i relingen! Två valar som sagt, manliga sådana, två stjärtvinkningar och flertalet vattenblåsningar. Härlig uppvisning. På köpet fick vi köra kapp med en liga delfiner samt skumma upp svallvågor åt djuphavsfiskaren nummer två –tjocksälen. Vi vinkade åt en och annan albatross också. Fyra i rad kan man säga.

   



   

Nu har vi tyvärr lämnat sydön och alla dess läckerheter, inom kort befinner vi oss i Auckland igen och inom ännu lite kortare sitter vi på ett flyg. Mjölkvatten och äventyr, hoppas vi ses igen.

För att visa er lite av den fina naturen vi får uppleva lägger vi upp ett helt inlägg med bara utsiktsbilder. Blandat från hela södra ön, Wanaka till Queenstown till Mount Cook till en byhåla. Stunning it is.





    

 

På vägen ner mot drottningstaden (aka aktivitetsstaden) stannade vi till i Wanaka för lite hjärngympa, perfekt på en bakisdag? Puzzling World är ett ställe där man lurar sig själv med illusioner, löser problem, går vilse i den 1.5 km långa labyrinten (man kan även fuska) och knäcker hobgåtan.


   

Underbara Queenstown. Där hade vi kunnat spendera hela vår tid i NZ, nästan. Lika vackert som alla säger och mer saker att göra än vad man kunnat föreställa sig, som en fjällby i den vackraste hösten. Snön föll under nätterna och låg fint på bergen runtomkring under mornarna och gav ett vackert naturspel tillsammans med de färgglada löven, poetisk och sant.


Eftersom att vi redan klarat av Nya Zeelands högsta tandembungy ville vi göra något extra idiotiskt, vilket är ett måste när man är i huvudstaden för alla spänningssökande människor. Eller om sanningen ska fram, Sarah var glasklar på sin sak, Emma blåvägrade och fick under storasysters hotelser acceptera fakta och även hon signa in sig för resans tredje möte med döden. Hon började därmed skaka som ett kanadensiskt löv och slutade inte kallsvettas förens dagen var framme och hoppet ett faktum. Nevis Arc, världens högsta swing! För att Emma i huvudtaget skulle överleva blev även detta äventyr i tandemform, vilket Sarah även var mäkta glad över väl på ansatsen. Ansatsen bredvid är för världens tredje högsta bungy, 134 m, den hoppade Emelie och Josefine! Tillsammans med oss hoppade Karlstads stoltheter Sara och Hanna.


160 m över marken, 120 m lång fallina, 70 m fritt fall (8 sek), 150 km/h, 300 m swing över dalgången och dödsångest i kvadrat. Vi vill hoppa igen!!


  Från klarhet till klarhet.

   

Efter att adrenalinkicken lagt sig började vi känna hunger och törst igen, en känsla som inte existerat tidigare under dagen. Ferg Burger! Legendariskt. Kvällen toppades med en massiv utgång kontra avsked. Hejdå reskamrater, hoppas ni får en fortsatt bra tid i Queenstown. Vi två slitna själar hoppade på bussen tidigt på morgonen för att åka på en ditox-resa till Mount Cook. Alper och glaciärer utanför sängen funkar helt ok.


       

Mormor vs $20



Bruce vs Fågelfä

Samme man som tidigare nämnts har döpt flertalet platser här på norra ön, idag passerade vi bland annat ett bergspass som han egoistiskt namngav ”Haast pass”. Fyndigt. Flertalet stopp gjordes i regnet för att se ”fantastiska vyer”, vi kunde åtminstone föreställa oss hur det skulle ha sett ut utan molnen.
Den otroliga sjön ”mirror lake” alt. ”lake Matheson”, som utgör frontpage för de flesta NZ-reklamerna, kunde inte upplevas tyvärr. Men liksom Mount Fuji har vi åstadkommit en praktisk jämförelse. Varsågod. Vi har även tittat förbi hos ”Blue Pools” och mossgamla träd.

Är dels en liten by (township) och en av Nya Zeelands alla glaciärer. Platsen är belägen mitt i regnskogen och på relativt låg höjd, ca 200 möh. Här finns inte mycket mer än hotell, resort, cafeer, turistattraktioner och givetvis gruppvandringar upp på isarna. Glaciären är döpt efter österrikaren Julius von Haast och är världens snabbast växande glaciär (1.5 m per dag). Typ lika mycket vatten smälter samtidigt bort och isen ändrar utseende och form varje dag vilket gör att varje vandring blir unik och varje guide springer upp tidigt på mornarna för att utse vandringsstråk och checka säkerhet mm. Detta gör att man bara får entra isarna med guide. Vi delades in i 5 grupper och klassades in oss efter hur fit vi var, grupp 1 går mer eller mindre ospårat och grupp 5 har en autoban under fötterna (perfekt för alla fotograferandes japaneser). Varje gruppguide har en ishacka som används för att slå upp vägen, grupp 1´s guide gör inte så mycket alls, grupp 2´s guide slår upp några få trappsteg, grupp 3´s gör fler osv. Valet och kvalet –1, 2, 3, 4, 5. 1, 2, 3, 4, 5. 1, 2, 3, 4, 5… 1!! Såklart. Varför ska vi alltid vara så förbannat märkvärdiga och duktiga? Nej bind in hästarna nu. En blick ner mot knän, skavsår och spruckna fotleder fick förnuftet att vinna mot viljan. Ok. 2. Vi viker ner oss till grupp 2. Vi fick med bytet en mycket ballare guide, hårklippning likt en finsk viking.

Vandringen tog oss ca 8 timmar och vi har tydligen gått/klättrat/hoppat/duckat oss fram i 12 km. Vi har alltså stått stilla en del och rört oss mer i lod än i våg. Maffig vandring och så jäkla läckert! Vi låter bilderna tala för själva äventyret.

Inga skador skedde eller förvärrades, vi var försiktiga med våra skavanker och kunde konstatera att vi även hade tur med vädret!

                    

Vi ses i bubbelpoolen med en kall om 5.

Kortsummering av de senaste två spenderade dagarna här på Nya Zeelands västkust.

Under resan Abel Tasman-Barrytown:
Vi har gjort en kustvandring som gav oss en fin skådning av skällande och lekande sälar på klipporna intill oss. Vi har sett fula fåglar och fina får, tittat på vågor och bländats av solen. Vi har även under denna resa kikat in till pancake rocks, klippor och berg i vattnet som av vågorna refflats och liknar numera en gigantisk hög med nygräddade, smarriga pannkakor. Så himla teasande.
Väl framme i Barrytown (kallas skämtsamt endast för Barry eller Baz Vegas, då endast 50 pers bor i byn) blev det någon form av allierad maskering. På med hattar, ner i västar, i med ölen och kör en limbo! Det blev ett sjuhelvetes drag och den unga kvällen hann aldrig bli gammal, vi somnade som fjäderlätta hönor och vaknade som blytunga sänken. Vad finns det annars att göra i en stad som livnär sig på förbipasserande resenärer? På den inte allt för tidiga morgonkvisten gick vi ut på upptäcktsfärd/jakt/inandning/insamling. Området är mäkta känt för sina gröna stenar (Green Stone), som de gör andliga smycken av. Vi gick ut för att leta våra egna, precis som när man 3 år gammal irrade bort sig på världens alla stränder i jakt efter den finaste snäckan av de alla. Inte sämre i nutid, vi hittade så många fina stenar att vi fick kasta flertalet, men pass på, vi har sparat några till resväskan också. Dock inga gröna stensmycken den här gången.

Under resan Barryton-Franz Josef:
… hände det ingenting. Vi är dock framme nu i den lilla byn intill Nya Zeelands stora glaciärbildning som ändrar utseende och växer 1.5 m varje dag. Imorgon ska vi ge oss ut på bjässen och gå, titta, gå, klättra, gå, krypa, gå, äta, gå, fota, gå och sist men inte minst, komma tillbaka för ett bad. Glaciärvandringen tar oss 8 timmar och det väntas gråa moln och tungt regn. Såklart. Emmas skavsår ska plåstras om och Sarah har börjat äta voltaren i förebyggande syfte. Face us, du store is.

                 

Sista dagen innan färjan skulle ta os över till södra ön. Vi körde ganska intensivt med bussen och gjorde några få stopp. Bland annat fick vi testa på stövelkastning i den ”olympiska arenan” i Taihape, the gumboot throwing lane. Det är tydligen en väldigt stor sport i Nya Zeeland, det finns fler professionella stövelkastare i landet än vad det finns orienterare i hela världen. Säg det något, egentligen? Nej. Vi fick lite press på oss då vi fick höra att rekordhållaren var svensk och hade kastat 64m. Inga rekord idag men vi gjorde ganska bra ifrån oss ändå, kastade längst av tjejerna i alla fall. Anna stod för måltavla idag, åtminstone enligt vår föraktade chaufför.


I huvudstaden Wellington hade vi under kvällningen avskedsmiddag med våra saknade skåningar (KalleOlle) då de ovilligt valt att resa norrut igen och lämna oss stencoola brudar ensamma på taikon-bussen söderut. Avskedsmiddag i kvardrat! Food court, asiatiskt, friterat och ta så mycket ni kan på en och samma tallrik för en flugpeng. Efter oräknerliga antal träningstillfällen är vi numera utgivna experter på bästa taktik och strategi för att på bästa sätt få plats med så mycket mättande föda som möjligt på tallriken. Vi var onekligen utsvultna och slängde i oss bukfyllan i ett nafs så att plastbesticken knäcktes, såsen sprätte och kockarna tappade haklappen. Åhjo, underskatta inte vecker svenska flikka. Vidare mot glassdisken! En öl? Ja tack. Tack för tiden med er, vi önskar er en fortsatt (nästan) lika kul tripp!

Norra ön, vi ses igen. Anna och Emelie, vi ses igen.


Vi la ankare i Picton för att entra den spektakulära södra ön. Mer berg, mer äventyr, mer sevärt, mer snö, högre toppar och blågrönare vatten. Lite oväntat började vi vistelsen med en vinprovning intill en druvodling med egenproducerat vin och med en fudgefabrik på gaveln. Det tackar vi för. Insöps gjorde tre vita viner som alla var torra, fruktiga och dyra, ett rosé som smakade ölkorv men luktade sött. Tack men nej tack, inget köp idag. Fudgen däremot, rockeyroad och hokeypokey, det är mer vår stil och svaghet.
 

Vi körde hela dagen tills vi nådde första anhalt, Abel Tasman National Park. Ett nudelpaket senare och vi var belåtna med dagen. Stjärnklart och öppen eld, grillad banan och vit choklad, nässpray och halsduk till Sarah, skavsårsplåster och bakteriedödande medel till Emma. Morgonen efter innebar sovmorgon, första på över en vecka! Gröten kokades med höns kring fötterna (vi bor på Old MacDonalds farm), det finns även kor, grisar och lamor. Två mätta magar och vi tog på oss flippfloppen för en vandring in i nationalparken, 9.8 km med fantastisk utsikt över hav, öar och berg. Magi våra vänner.
   

Nu väntar solnedgången utanför fönstret tillsammans med antingen tomatpasta eller en chokladbit.

Vi slocknade igår som fyra nyhoppade och nybadade hjältar. Helt oförstådda med att vi lekt med livet som insats. Morgonen var tidig och vacker och bussen rullade nerkyld mot norra öns högsta berg Mt Pihanga i Tongariro National Park, snöbeklätt och lite som hemma fast i Nya Zeeland. Det är i denna nationalpark som scenerna för Mount Doume (?) spelades in, vi snackar Sagan Om Ringen och ingen av oss har mer koll än så. Något berg som Frodo med följe bestiger eller liknande. Vi har det på bild i alla fall. Vi valde att inte betala $55 för att gå runt i sju timmar mellan bergen, för det kan vi göra gratis själva. Vi tog istället en lättare promenad på erforderlig tid, två timmar i skog, kalfjäll och via vattenfall. Det ÄR vackert här. Så att det blir över till er att se med.


   

Vi stoppade även till vid Gollums kända sten där han förtär sin sprattlande fisk. Vi ville inte vara sämre utan sköt av en scen på 5 min, jämfört mot filmteamets 3 månader.


Just nu sitter vi på det lyxigaste hostlet hittills, beläget i foten av bergen, utsikt mot hela landskapet och med bubbelpool på innergården. Loftsängar med egen kyl och kaklat badrum, perfekt återhämtningsdag. Dags för pasta med tonfisk.


Besök gärna våra goda vänner Anna och Emelie på www.kalleolle.blogg.se

Tänk att vi betalade 2000 spänn igår för att nästan dö två gånger. Liemannen blev glad, besviken och lurad två gånger på kuppen och vi fick lite mer skinn på näsan. Vi fyra vikingar, Team Sweden som vi även kallas.
Morgonens första påsignade aktivitet var Raftingen som tidigare nämnts, i Rotorua, den med världens hösta vattenfall att åka båt genom. 7.5 meter. Åhjo, det kände vi. Med vatten i ögon, öron, näsa och mage paddlade vi för våra liv i 45 minuter, på vatten, under vatten och allt där emellan. Vi fick en mild förvarning strax innan det beryktade fallet (7.5 meter sa vi va?) sedan var det bara att inta försvarsposition –huvudet före. Att man kunde slå över och fastna i undersuget fick vi höra innan, jaja, det händer bara på film. Paddla, paddla, paddla, ner nu!! Och för fyra vikingar. Ett frittfall och en bakåtvolt senare och där låg vi utspridda. Vår vattenrädde vän Anna for som skjuten ur en kanon rakt mot det trygga sundet utan att hon själv var medveten om sin säkerhet, hennes skräckslagna ansiktsuttryck fastnade tyvärr inte på bild. I vanligt fall lugna Emelie fastnade i fallets nedslag under strömmarna och där var hon nerpressad tills en flashback av tidigare säkerhetsgenomgång av köttbullsmetoden slog henne och upp hon rullade. Bortkomna Emma fann sig själv med vatten i lungorna fast under båten i en luftficka mellan sittdynorna, instinktivt dök hon för att förvånad komma upp i båtens andra ficka (wrong way, go back –som man säger i OZ). Envise Sarah hade ett stadigt grepp och ett och samma rep, från fall till kallsup, till andnöd, till chock, till tillsägelse att släppa och simma därifrån. Vi räknade huvudena till fyra, fann att alla åtminstone flöt, skrek lite, simmade lite, greppade varsin klippvägg och vi fick ett kollektivt skrattanfall. Igen!!


    

Vi kanske har upplevt det farligaste i våra liv hittills och därmed troligtvis haft de roligaste 45 minuterna hittills i våra liv. Det var dock tur att vi först i efterhand fick höra att 20 personer faktiskt omkommit i den forsen, kunde man ge sig fan på. Våra skador är och förblir lindriga i jämförelse. Emma: blå armbåge. Emelie: blått knä och höft. Sarah: kan inte bita ihop baktänderna och har en svullen käke. Anna: stukat finger, alternativt en spricka. Lätt värt!



Åh just det ja, vi bedrev kvällens solnedgång i Taupo.


  

Maori culture, haka, traditional dinner och marae overnight stay. Det var det vi fick för våra 75 dollar, helt påtvingat och ett måste utan alternativ. Vår kromosomsaknandes chaufför kan skratta sig lycklig över att vi hade det riktigt kul, trots våra aggressioner och mottagna fräsningar. Hade inte Uncle Boy vart en riktig mysgubbe utan tänder hade vi stämt Stray med tillhörande bussguide. Uncle Boy är ägare av stället med urinvånare och kulturupplevelser, han är minst 80 jordsnurr ung, totalengagerad i det han gör och mäkta stolt över att vara en född Maori. Den lilla farmen som stället är beläget på ligger i utkanten av byn Maketu, farmen ser ut som ett koncentrationsläger för ett otränat öga men vi proffs ser att insidan bjuder på mat, dans och boende. Att det inomhus luktar gammal komjölk och flyger stora flugor ingår i priset och bidrar enligt oss enbart till en bättre sinnerstämning till kulturupplevelsen. Hela mötet med Maori gick till som så att vi var deras inkräktare/fiender och var tvungen att möta deras stam i en krigsdans. Ett leende av oss inkräktare kunde leda till utvisning pga förolämpning. Stor risk för skrattanfall. Mycket stor risk för skrattanfall. Föreställ dig en urinvånare i trådkjol, sprattlandes med en pinne, skrikandes, rullande ögon, tunga lånad av Geen Simmons och knäböj till golvet. We did good. Sen var det vår tur. Dansen gick som en dans, vi flickor fick hängpåsar att svinga i takt med höfterna (alternativt tvärtom) och pojkarna fick klä av sig för att lära sig skrika och hoppa i ett moment. Svårt nog. Emelie, Anna, Sarah och Emma (Sveriges stoltheter) fick lite vin till maten vilket bidrog till vår entusiasm och inlevelse.
    
   



Tidigare idag var vi till Waitomo Caves, limestone-bildningar och utforskning av grottor under mark. Mja, det vägrade vi lägga pengar på och valde det kostnadsfri alternativet –Aranui Cave och Ruakuri Bushwalk. Det fick man ju höra av chauffören sedan att man var en tråkig fattiglapp och vi blev hånade att ha så kul i regnet kommande 3 timmar. Det var droppen. Vi ska skriva ett klagomail till bussföretaget Stray med signaturer. Flera personer har redan bokat om sin resa för att få en bättre transport och mindre nedklankningar. Hon heter Chase, undvik henne.
   

Imorgon är vi inbokade för Wather rafting. För att beskriva på svenska –gummibåt i fors. Världens högsta vattenfall för rafting ska fallas ner för, önska oss lycka till.

De senaste dagarna har vart helt händelserika, eller helt hendelsefattiga beroende på hur man vill lägga fram det. Vi väljer det förstnämnda. SOM vi har gjort mycket saker. Vi har gått runt i Sydney i en hel dag, sett ”lädermannen” i luften, skådat ett triathlon, sovit i slottsparken under ett lövträd, ätit choklad i solnedgången, sovit på en flygplats, vaknat på en flygplats, luktat herrparfym på en flygplats, sovit oss till grannlandet i öst, skakat oss genom tullen, insett att Auckland bara är en stad, dock en fin stad, sovit på vår första Stray-buss, insett att priserna i Nya Zeeland är hälften mot Australien, ätit frukt igen, lyxat till det med mjölk till gröten, skållat fötterna i 70gradigt vatten från ett vulkanberg, sett vackra vyer, svindlats av slingriga vägar, funnit ”G spot” på vägskylt, fått använda jeans och dubbla tröjor och sett att damen på dollarmynten är en kopia av Gunsan. 3 dagar är avverkade och 18 återstår. Hej Kiwi-land! Vi kommer att gilla dig, och du oss.

  Hejdå sköna Australien. Vi kanske ses igen.

 Auckland. Arkitektskylten säger allt...  Vulkanbergen runt Auckland.

    

Usikt mot Raglan, ett surfingställe som vi bodde på. Surfade dock inte i det 20gradiga vattnet, frågor på det?


På återseende.