Barrytown
Kortsummering av de senaste två spenderade dagarna här på Nya Zeelands västkust.
Under resan Abel Tasman-Barrytown:
Vi har gjort en kustvandring som gav oss en fin skådning av skällande och lekande sälar på klipporna intill oss. Vi har sett fula fåglar och fina får, tittat på vågor och bländats av solen. Vi har även under denna resa kikat in till pancake rocks, klippor och berg i vattnet som av vågorna refflats och liknar numera en gigantisk hög med nygräddade, smarriga pannkakor. Så himla teasande.
Väl framme i Barrytown (kallas skämtsamt endast för Barry eller Baz Vegas, då endast 50 pers bor i byn) blev det någon form av allierad maskering. På med hattar, ner i västar, i med ölen och kör en limbo! Det blev ett sjuhelvetes drag och den unga kvällen hann aldrig bli gammal, vi somnade som fjäderlätta hönor och vaknade som blytunga sänken. Vad finns det annars att göra i en stad som livnär sig på förbipasserande resenärer? På den inte allt för tidiga morgonkvisten gick vi ut på upptäcktsfärd/jakt/inandning/insamling. Området är mäkta känt för sina gröna stenar (Green Stone), som de gör andliga smycken av. Vi gick ut för att leta våra egna, precis som när man 3 år gammal irrade bort sig på världens alla stränder i jakt efter den finaste snäckan av de alla. Inte sämre i nutid, vi hittade så många fina stenar att vi fick kasta flertalet, men pass på, vi har sparat några till resväskan också. Dock inga gröna stensmycken den här gången.
Under resan Barryton-Franz Josef:
… hände det ingenting. Vi är dock framme nu i den lilla byn intill Nya Zeelands stora glaciärbildning som ändrar utseende och växer 1.5 m varje dag. Imorgon ska vi ge oss ut på bjässen och gå, titta, gå, klättra, gå, krypa, gå, äta, gå, fota, gå och sist men inte minst, komma tillbaka för ett bad. Glaciärvandringen tar oss 8 timmar och det väntas gråa moln och tungt regn. Såklart. Emmas skavsår ska plåstras om och Sarah har börjat äta voltaren i förebyggande syfte. Face us, du store is.
